Sandra – Gadens Stemmer

Min historia är en veteranberättelse. Det är över 30 år sedan jag blev utsänd, och först för två år sedan fick jag hjälp med de trauman och den PTSD som jag har levt med sedan dess.

Under de 30 åren har mitt liv varit ett långsamt självmord, där jag har flytt från mig själv – först genom arbetet och senare genom alkoholen.

Vad berättar jag om? Hur lever man vidare när kriget inte tar slut bara för att man kommer hem – och hur hittar man fotfästet igen efter att bokstavligen ha varit död av alkoholen? Jag växte upp i ett kärleksfullt hem med en far som var stolt soldat. Jag såg upp till honom och visste tidigt att jag själv ville gå samma väg. Jag började i militären som 17-åring och det kändes som att hitta hem. Som 19-åring blev jag utsänd till Balkan, och där konfronterades jag med en verklighet som jag inte var förberedd på. Jag kände mig maktlös, och det fanns upplevelser som satte sig i mig – utan att jag förstod varför.

När jag kom hem började min nedgång långsamt. Min soldatkamrat begick självmord, och jag lämnades kvar med en vrede och en tomhet. Jag flydde, först till USA, där jag fick barn och försökte skapa ett vanligt liv, men det jag bar med mig fortsatte att komma ikapp mig. En oro och rastlöshet växte inom mig.

Jag började få ångestattacker och svimningar, men jag ville inte erkänna det. I stället hittade jag ett sätt att döva det. Alkohol blev min bästa vän – först vin och sedan vodka. Jag utvecklade en funktionspromille som gjorde det möjligt för mig att ta mig igenom dagen, men som samtidigt förde mig allt längre bort från mig själv och mina närmaste.

Mitt missbruk ledde till hemlöshet och ett liv där jag till slut var så sjuk att jag fick en dödsdom. År 2023 dog jag i två minuter. Det blev min botten.

Vändpunkten kom när jag fick hjälp från veterancentret. Det var mycket svårare för mig att be om hjälp än att erkänna mitt missbruk. Men jag träffade människor som förstod mig, och jag upptäckte att det inte var något fel på mig, utan att jag hade trauman som jag inte hade behandlat.

I dag lever jag med min PTSD, men jag har fått verktyg för att hantera den. Jag kallar den min demon. Förr hade demonen tagit över, nu är den inte längre min fiende, utan något jag lever med.

Under min tur passerar vi några av de klassiska turistattraktionerna: Marmorkirken, Frihedsmusset, kastellet, monumentet över de stupade soldaterna och Amalienborg. Jag berättar vad platserna betyder och symboliserar för mig.